Från gym till Ironman - Annies berättelse

Det var januari 2011. Nytt år, nytt jag. Precis som många av de där "nyårslöftena" hade jag bestämt mig för att gå ner lite i vikt och bli piggare. Jag hade blivit andfådd när jag gick uppför en trappa så jag behövde göra en förändring. Tillsammans med otaliga andra på den tiden på året gick jag med på ett gym. Lite visste jag att jag skulle på en jäkla livsförändrande resa.

Jag kunde inte göra så mycket till att börja med - bara tjugo minuter på crosstrainern. Jag var dock sugen på att förbättra mig. Det tog inte lång tid att bygga upp till en halvtimme sedan innan jag visste ordet av var jag uppe i ett par timmar på nivå 20, droppande av svett, hår gipsat i pannan. Det är en fantastisk känsla, eller hur?

Jag tillbringade de första månaderna med att bygga upp min kondition på konditions- och motståndsmaskinerna. Sedan, när solen började komma fram och vintern blev vår, köpte jag mig en cykel. Min allra första cykel vid 20 års ålder!

Jag hade aldrig ridit förut, så jag tänkte att ett bra sätt att börja var att pendla över London. Som en första timer kunde det här ha verkat som en ganska djärv plan, men trots det uppenbara "vad som kunde ha varit" blev det ett fantastiskt sätt att resa genom huvudstaden och gav mig en känsla av självständighet.

Samtidigt började jag springa utomhus vilket var ett helt nytt koncept för mig. Jag bodde mitt emot en vacker park, bara en mil hela vägen runt. Allt som behövdes var en underbar vårlördagsmorgon och det var allt. Jag såg aldrig tillbaka igen.

Jag gjorde min allra första terrängduathlon i februari därpå. Jag var så uppspelt. Jag hade inget annat val än att bli upprörd eftersom temperaturen svävade runt ljumma -6°C!

En löpning på 10 km, följt av en 40 km lång mountainbike, avslutade med en löpning på 5 km.

Bäst. Dag. Någonsin. Det kändes som den längsta sträckan som människan någonsin åkt men vilken känsla i mål!!

Jag var fast. Sedan den tidpunkten har jag inte kunnat räkna hur många iskalla, tidiga morgonstarter jag har haft och lyft upp mig i en våtdräkt (glömde talken - rekommenderas inte). Men jag kommer ihåg varenda en.

I slutet av 2016 tog min kärlek till långdistanslöpning över och började dominera min träning.

2017 började som ett fantastiskt år. Jag krossade min maraton PB i Berlin, sprang min första 100 km, fick en topp tio i Sussex Marathon, och höjde min distans rejält på långhelgens träningslopp, för att förbereda mig för en fullspäckad sommar av ultramaraton och långdistanstriathlon. Det var inte meningen. Tyvärr satte ett brutet hälben och trasiga senor stopp för min träning under andra halvan av året.

Jag har jobbat mig tillbaka till att träna långdistans nu, men jag kommer alltid att ha ont i höger fot. Det är en påminnelse om att närma sig träningen med omsorg och tålamod. Att bli skadad genom träning var inte kul men olyckor händer och vi kan alla göra oss skyldiga till överträning ibland.

Jag har lärt mig att lita på min egen mentala styrka för att vara mer tålmodig och smartare med träning. Mental styrka är det som tar dig igenom tävlingsdagen också. Att vara lugn och tålamod under loppet och ha tron ​​på mig själv är det viktigaste jag håller mig till, liksom att bara njuta av hela stunden.

2019 ser ut att bli ett spännande år. Jag ser fram emot London Marathon, en löpning på 106 km runt Isle of Wight och en Ironman i juli. Att köra JOGLE (John O'Groats to Lands End) i slutet av sommaren bör avsluta året fint.

Åh, och jag blir fortfarande andfådd när jag går uppför en trappa, vissa saker blir bara inte lättare!

[Från gym till Ironman - Annies berättelse: https://sv.sportsfitness.win/Sport/triathlon/1012054696.html ]