Att tro och uppnå - Portsmouth Duathlon

Kör cykellopp. Det är allt som behövs. Vi kom i kontakt med Wiggle-atleten Dan Bartlett för att se hur han gjorde på sitt första duathlon i Portsmouth.

Veckan innan mitt första evenemang för säsongen var inte den bästa tiden att drabbas av influensa. Sängbunden med dagar kvar, oförmögen att träna, bestämde mig för att komma tillbaka på rätt spår så snart som möjligt och förblev hoppfull om att jag skulle ta mig till startlinjen.

Sjukdomen innebar ingen kondition, ingen löpning, ingen cykling. Allt jag kunde göra var att vila. Vid denna tidpunkt skulle de flesta idrottare dra sig ur för att återhämta sig. Inte ett alternativ för mig. Jag hade haft Portsmouth Duathlon som mitt stora evenemang för att kickstarta 2019 för länge. Jag var fast besluten att ta mig runt banan oavsett vad.

Tävlingsdagen kom alldeles för snabbt. En tidig start, en sista cykelkontroll och jag var iväg till registrering.

Runt 120 personer hade anmält sig. Ganska överväldigande med tanke på att jag inte hade haft den bästa starten på träningen inför ett sådant här event. Jag släppte cykeln i övergången, tog en energigel och gick och ställde upp vid startlinjen.

Spänningen fyllde luften, atmosfären surrade av förväntan. Jag befann mig längst fram i min våg vid startlinjen. 3,2,1 GÅ! Vi var iväg.

Jag föll omedelbart till baksidan av packningen, vilket inte var helt oväntat. Jag hade två mål:1) komma runt och 2) inte komma sist.

Det längsta jag någonsin sprungit tidigare var 5 km. Två 5 km löpningar med en 15 km cykeltur i mitten var att ta mig in på okänt territorium.

Jag överträffade mina förväntningar när jag klarade första sträckan på cirka 26 minuter. Fyra minuter av min 5 km PB.

Kände mig självsäker bytte jag till cykelskor, slängde på mig hjälmen och fick slut på övergången till starten av cykeln. Inga tecken på ledarna, eller någon annan. Jag var inte orolig - jag visste att jag skulle kunna dra nytta av min erfarenhet av cykelracing som tonåring.

Med en stor men bekväm växel kunde jag ta mig igenom banan på 15 km med en medelhastighet på 20,4 km/h, och plockade bort mina rivaler när jag gick. Jag tror att jag passerade nästan en fjärdedel av fältet. Min cykelbakgrund gav definitivt resultat och satte mig i en stark position inför finalen.

Min heroiska insats på cykeln började dock ta ut sin rätt och den sista sträckan till övergången var tuff. Mina ben började krampa. Min puls rasade till 188 bpm. Jag trodde att jag var klar. Jag haltade av cykeln och tappade en energigel innan jag bytte tillbaka till mina löparskor.

Löpningen hade plötsligt blivit en kamp. Båda benen ville bara inte röra sig. Det var sinne över materia när jag fortsatte att pressa mig själv framåt, fast besluten att inte sluta.

Jag fick en andra vind när gelen slog in och krampen slutade. Det räckte inte. Jag var klar för. Ingen energi, ingen kondition och att springa in på en sträcka jag aldrig sprungit förut, jag backade ner tempot och bestämde mig för att allt jag ville göra var att ta mig till gränsen.

Några av de rivaler jag hade passerat på cykeln gick återigen förbi mig. Jag var bra med det. Löpningen var helt klart inte min starka sida. Allt jag kunde göra var att slänga bort på avstånd. Utan någon löpklocka som kunde berätta för mig mitt tempo och mitt avstånd var allt jag kunde fortsätta på att känna.

Jag nådde piren med 600 meter kvar. Jag kunde se avslutningen. Min kropp var förstörd men jag satte upp tempot. Det kändes som att de sista 600 varade i timmar men linjen kom närmare och närmare. Då kunde jag se tidtabellen. En timme och trettiotre.

Jag kunde inte tro tiden, jag klarade en halvhjärtad spurt över linjen och det var allt. Jag gjorde det. 10 km löpning med en cykeltur i mitten.

Mitt mål hade varit i två timmar. En timme fyrtiofem i sträck.

Jag var chuffed med en timme och trettiotre. Jag är ingen löpare, så det här kändes som en enorm prestation. Jag kanske till och med njöt av det också. Så mycket att jag har anmält mig till nästa tävling den 24 mars!

Genom smärtan och kramperna har den här erfarenheten totalt sett gett mig motivationen att träna, (förhoppningsvis) inte få influensa, och försöka förbättra min tid vid nästa evenemang om fyra veckor.

Det är min fasta övertygelse att du kan göra vad som helst, oavsett kondition. Så länge du sätter ditt sinne på rätt plats och har ett mål kan du uppnå ett resultat.

Stort grattis till Mizuno, dhb och Vitus för hjälpen med ett fantastiskt kit. Jag hoppas kunna dela med mig av fler sådana här upplevelser i framtiden!

[Att tro och uppnå - Portsmouth Duathlon: https://sv.sportsfitness.win/Sport/triathlon/1012054697.html ]