Kommer du ihåg första gången? | Vi åkte till de franska alperna för att lära oss snowboard på en vecka

Det här är första gången jag har provat en helt ny sport på flera år och jag verkligen vill gilla det.

Jag tänker tillbaka på när jag var sex och surfade på min första våg. När jag gick ut med min gigantiska skummande tillbringade jag en timme eller så med att bli mer och mer dålig på humöret över att ha blivit slagen av gröna vågor på vägen ut och misslyckas med att hoppa på vitvattnet när det rullade in, sen ställde jag mig plötsligt upp.

När min lilla våg snabbt försvann och jag saktade ner till helt stopp minns jag en enorm känsla av triumf. I det ögonblicket placerar jag nålen för att bli kär i surfing.

Under åren sedan dess har jag upptäckt många andra nya sporter, inklusive ett jobbigt förhållande till skateboardåkning som vid det här laget har resulterat i inte mindre än fem brutna ben och en överraskande men välkommen vänskap med långdistanslöpning, men jag har aldrig upplevt det ögonblicket igen. Vilket har gett mig idén att leta efter det.

Gå ut ur skåpbilen när du når vårt mål , jag stirrar ut på det otroliga landskapet framför mig. När jag tittar på havet före en session, samtidigt som det är oändligt sublimt, känns det alltid personligt, men ändå ser dessa berg helt okända ut för mig, nästan främmande. När landskapet mörknar och vi slår oss ner i vårt boende får jag den sällsynta känslan av att jag är någonstans helt ny.

Den känslan försvinner inte alls under de tolv timmarna över natten. När vi vaknar nästa morgon ser bergen ännu mer respektingivande ut under den tidiga blå himlen.

Vi bor på Bura Snows lodge med våra två värdar Py och Sarah, som efter att ha hjälpt till med att hitta hyrbrädor och stövlar i nattens mörker nu förser mig med kaffe och grub innan jag ger mig ut för min första upplevelse av backen.

Innan jag ens lämnade stugan är jag överväldigad av mängden information jag redan har samlat in om snowboardåkning . Över vin i går kväll innan sänggåendet tog sig killarna från vår pendelbuss att förklara de olika brädor, bindningar och stövlar alla hade med sig och varför de alla hade så många skillnader.

Mitt huvud virvlar av information när jag försöker dra på mig mina egna snökängor och beger mig mot berget för första gången med min bräda under min arm.

*****

Ett mycket lugnare och avslappnat område än många av de omgivande orterna, jag har fått höra att La Rosiere är ett bra ställe att hitta fötterna på din första snöupplevelse.

La Rosiere är en liten semesterort med stugor och stugor i traditionell stil med utsikt över Isère-dalen till Les Arcs och vidare med direkta backar på väg till Italien. Det finns en mycket anständig och bred backe, perfekt för nybörjare och medelstora ryttare, såväl som svårare rutter och möjligheter att åka offpist för erfarna ryttare.

När jag står längst ner på den här backen möter jagsnowboardåkning instruktör Marina och min grupp för första gången och vi beger oss bort från de röda backarna och över till plantskolabacken.

Jag föreställde mig att vi skulle åka långsamt på en första lektion, men ändå rida. I verkligheten ägnar vi dock den första timmen åt att hitta vår främre fot och lära oss att stanna på sluttningarna i fallande löv. Även om jag säger till mig själv att ha tålamod kan jag inte låta bli att känna att jag vill börja rida på riktigt.

Den knorrande djävulen i mitt bakhuvud vinner och jag kastar mig över backen snabbare än jag borde. När jag korsar barnkammarens backe och tar mig in i en röd körning känner jag hur jag tar fart innan jag tappar balansen och faller. Min bräda vänder sig under min kropp och när jag faller mot berget känner jag hur mitt knä vrider sig onaturligt under min midja.

"Fan", bannar jag förbannat när jag lägger mig på rygg och försöker bedöma skadan. Dag ett, inte ens utanför barnkammarens backar och jag har skadat mig själv, sväller det upp direkt och min ridning för dagen är klar.

Möter Philly i baren efter lektionen och hon skrattar åt mitt skrynkliga uttryck.

”Åh man”, säger hon, ”fem skateboardpauser och man lär sig ändå aldrig. Sluta försöka springa innan du går, annars kommer du ingenstans.”

När jag återvänder till stugan visar det sig att jag inte är ensam i mitt skadade tillstånd. Två tjejer från den andra gruppen sitter i den stora hörnsoffan i liknande tillstånd av förfall, båda också nybörjare. De ler mot mig och mitt svullna knä och gör utrymme.

När jag pratar med folk på berget har jag fått en känsla av att de andra stugorna har en mindre rolig och gemensam atmosfär, med grupper som håller sig för sig själva. För oss är det dock vin, poker, filmer och hänger in på de tidiga timmarna, varje kväll.

Vardagsrummet på Bura verkar vara ett bra ställe att umgås på alla timmar. Vårt boende har fördelen av att det känns både varmt och plyschigt, samtidigt som det har ett vandrarhemstyp av vänlighet.

Under middagen den tredje natten uttrycker jag min besvikelse för killen som satt bredvid mig över min brist på ordentlig ridning hittills på resan och spenderar drygt fem minuter på att tråka ut honom om hur jag försöker koppla ihop mina svängar.

"Wow, whoa" skrattar han, mellan munsbitarna ost och baguette. "Slappna av mannen! Det ska vara kul! Det finns bara så mycket teori du kan lägga på snowboardåkning. Gå ut och gör det. Det kommer att klicka.”

"En dag kommer du att kliva upp i hissen, slå på ditt favoritalbum på dina hörlurar och bara åka ner lätt, inga problem. Du får se."

Snön dumpar hårt när jag kommer tillbaka till stugan och jag märker att en grupp på sex personer har slagit tillbaka mig och ligger i soffan och tittar på en DVD.

Jag kastar mig bredvid dem och tittar på skärmen. Det är Jeremy Jones film Höger. Jag har sett den förut, men jag stannar kvar och tittar på den igen.

När minuterna går finner jag mig själv uppslukad. Åkarna på skärmen är en miljon mil bort från vad jag gör den här veckan, men jag kan inte låta bli att se dem i ett helt annat ljus. Linjerna de ritar, hur de vänder sig, jag förstår. Något i min hjärna känns som att det kopplar ihop prickarna.

När gruppen avslutar middagen och börjar dela med poker, går jag och lägger mig tidigt och drömmer om skidliftar, oändliga backar och att åka hela natten lång.

När jag närmar mig min lektion nästa dag med en tyst beslutsamhet, fungerar jag som modellelev. Fokuserar på att träna på att länka mina svängar och hålla fart med Marina. Jag tar mig ur mitt eget huvud och håller mig utanför.

När de två timmarna är över börjar gruppen gå mot stan och jag säger hejdå innan jag går tillbaka mot liften. Spännande på min bräda överst tittar jag nerför sluttningen.

Innan jag hinner bråka med mig själv går jag rakt ner.

När jag känner att brädan tar fart på samma okontrollerade sätt som den hade på min första dag, känner jag paniken stiga i bröstet. Jag blir snabbare och snabbare, jag tar ett andetag och lutar mig framgångsrikt in i en bakvändssväng.

När jag känner hur farten minskar, skrattar jag åt min egen kycklingskit och rusar iväg igen. När jag seglar nerför backen och gör svängar med lätthet passerar jag en ryttare, sedan en till och en till innan jag inser vilken fart jag håller – jag åker verkligen snowboard.

Plötsligt är snön och backen vettiga, det är någonstans mellan surfing och longboarding, dina svängar är mer bestämda men du carving ändå.

Längst ner ser jag att min instruktör Marina står tillsammans med andra från skidskolan. "Ja Lou!" ropar hon. "Och det är som att cykla! Nu kommer du aldrig att glömma det!”

Jag ropar högt till en familjs förvåning som jag skickar till vänster om mig.

Mina muskler värker redan från min morgonlektion men att lämna den nu är uteslutet, ingen kunde hindra mig från att komma ut igen

15.00 sista dagen. Med alla våra lektioner gjorda kollapsar vi i baren med vår hyrutrustning.

"Inte dåligt. En månad in på det nya året och vi har lärt oss en ny färdighet”, säger Philly i hörnet, håller en persikaöl i ena handen och drar av sig pjäxorna med den andra. "2016 har börjat bra, skulle jag säga. Dags att ta tillbaka brädorna och gå tillbaka till stugan?”

Alla börjar blanda och samla ihop sina saker när jag sitter och tittar på min tavla i hyllan utanför och tänker på min senaste löprunda. Jag är besatt, jag kan inte slutföra än.

"Ni varsågod" säger jag. "Jag ska gå ut igen."

Jag hoppar på skidliften, ler och lutar mig bakåt när jag lägger min bräda över stången, drar fram min iPhone och sätter i mina hörlurar och slår på min favoritspellista.

Är det möjligt att gå ut och verkligen bli kär i en ny sport som fullvuxen? Ja, jag tror det är det, men du kan inte tvinga det.

Lyxen du har som barn är att bli överraskad av en ny passion, ögonblicket när jag blev kär i snowboard var den minut som jag gav upp på det.

Jag höjer musiken och ger mig iväg nerför berget.

För att läsa resten av Mpora’s Origins Issue, läs här