Johan Cruyff – Depression och obesvarad kärlek

Jag har låst in mig på mitt rum. Avvärja all mänsklig kontakt. Säker, det finns bra människor där ute, bra folk, men min tur på sistone, har blivit skjuten. Allt jag har att se fram emot är en klunk vatten och de fyra pillren jag tar på natten, vilket får min hjärna att kännas som en sjösjuk sjöman på en uppblåsbar munk.

Idag skulle det bli ännu en sån där dag, där jag försvinner timmarna som glappar mellan ett tillstånd av sömn och självförakt, tills Johan Cruyff sparkade i hinken.

För fan. Inte han. Jag måste skriva om honom – han var en av dem oss !

---

Hela Johan Cruyffs liv har varit ett samtal med honom själv. Människor, fans, kollegor såg Johan som en överseende kuk först, ett pretentiöst stick senare, och slutligen, ett geni när hans metoder i galenskap gav utdelning och förändrade hur fotbollsspelet ses, oåterkalleligt.

Rullade in i bakhuvudet nu, Johan Cruyffs ögon brukade fortfarande tindra när han blev lyrisk över rymdens skönhet, även om hans ansikte var tjurigt genom år av cynism och misstro. Det var som att se Mark Knopfler eller Simon från Simon och Garfunkel prata om musik – ljudet av tonerna mellan tonerna – tystnaden som skapar musiken. Du kan inte se de vackra trianglarna längre, nu, kan du? – med eller utan Jaime Carraghers magiska markörer.

Johan brukade ströva om fotboll, på i timmar för alla som vill lyssna. Dock, efter att ha beslutat sig för att lämna skolan vid 12 års ålder, han hamnade ofta i kaos när hans överflödande idéer inte passade in i grundskolans vokabulär. Även som fotbollsspelare, han skällde alltid order till sina lagkamraters och chefers mycket omtalade missnöje. Hans egen biograf, Nico Scheepmaker, gav upp honom, som säger "även när Cruyff pratade nonsens, han pratade intressant nonsens.” Och alltså, han var märkt till hans döende andetag.

Det fanns en understrålning, en ljummen sorg när du hörde Cruyff prata sedan dess. Reducerad till att kommentera för holländsk TV, man kan inte låta bli att undra tragedin i hans fortsatta existens – framställd som "senil", som ett stort sinne som inte längre existerar. Tragedin var tvådelad:en, prata om fotboll, visserligen, var ett nyfiket men ett investerat sätt för självterapi. Ungefär som hur standup-serier ser på sitt yrke, det tar upp alla aspekter av deras annars tomma liv, och lämnar väldigt lite till något annat. För det andra, var det faktum att det togs ifrån honom. Och det, kära läsare, är mer av synd om oss än honom. Hans idéer vad det än kunde ha varit, är nu maskmat.

---

Jag vaknade i min dreglapöl idag, Radiohead skräller fortfarande från mina överbetalda högtalare. Sträcker ut handen för att stänga av den, Jag hittade en bok i vägen. Undersöker vidare, sidan som var orolig hade en rubrik som jag inte läste. Jag läser aldrig rubriker eller titlar. De är förmätet i vissa fall, bedrägligt i de flesta- säger till dig att tänka vad du ska tänka innan du har haft chansen att. På intet sätt, förolämpa din intelligens redan innan du gör författaren artigheten att spendera din värdefulla tid, längtar efter hans lediga funderingar.

Passagen löd, "Det som kommer att överleva av oss är kärlek, Kärlek är evig, här vilar en stund, Kanske ligger de döda lyckliga i de välskötta tomterna, eller kanske de föredrar det bortglömda, övervuxna hörn. Kanske, desillusionerad, de föredrar att deras namn utplånas av tid och väder. Kanske inte. Det var bara ljudet av den starka västanvinden på den platsen, och jag var inte där särskilt länge innan jag tänkte att jag skulle gå.

Johan Cruyff var en romantiker, älskade fotboll. Obesvarad, fotboll gick vidare med de mer fashionabla damerna. Som han sa 1996, efter att han ombads lämna Barcelona – "Tidens tand har gjort sitt jobb."

Vilken chans har romantikerna?

[Johan Cruyff – Depression och obesvarad kärlek: https://sv.sportsfitness.win/Sport/fotboll/1012039641.html ]