Att tänja på gränserna

Det är inte brist på motivation som hindrar Brad Gobrights bergsklättring. Det är för mycket motivation. Brad är ostoppbar – han fortsätter, klättrar den näst svåraste stigningen och pressar sig själv till max. Men när förvandlas motivation till hänsynslöshet? Vi pratade med Brad för att höra mer om hans berättelse "Pushing the Limits" och hur han förhindrar att hans passion för klättring blir meningslös.

Jag började klättra som liten och fick mina föräldrar att köra mig till klättergymmet hela tiden. Jag var inte riktigt intresserad av lagsporter – jag föredrog att springa och hoppa runt, så att klättra var bra för det. På gymnasiet fick jag en kompis som klättrade också och efter ett tag började vi två bege oss ut till de riktiga klipporna för att klättra. Det var förmodligen de farligaste klättringsåren i mitt liv – vi hade ingen aning om vad vi gjorde!

Jag hoppade av mitt första år på college och gav mig ut på vägen – och det var då min klättring verkligen blev seriös och blev en viktig del av mitt liv. Det är allt jag gjorde. Jag reste runt och klättrade var och när jag kunde. Jag förbättrade mig mycket och älskade absolut varje minut av det. Klättring placerar dig på några fantastiska platser - du är ute i den vackra naturen, på dessa unika berg, utan någon annan i närheten. Det är ganska speciellt. Det är också ett enormt mentalt och fysiskt träningspass som jag verkligen älskar med det.

Jag låtsas inte vara en super fysiskt begåvad klättrare eller något - jag vet klättrare som definitivt är starkare än jag. Men jag tror med mig att det är min motivation. Det är min drivkraft och passion för klättring. Jag lever och andas ärligt talat med klättring och om jag kunde göra det 24/7 skulle jag göra det. Och jag tror att det var där mina problem började vara ärliga!

Vid ett tillfälle klättrade jag bokstavligen när jag kunde. Jag var ganska vältränad och jag hade haft många framgångar – inte bara med att klättra med rep utan också med friklättring och fri solo [utan användning av några rep]. Jag fortsatte bara – klättring efter klättring. Jag pressade verkligen mig själv att göra hårda klättringar, utmanade mig själv att göra gratis solon som jag kanske inte var redo för. Att klättra är definitivt farligt – jag skulle aldrig förneka det – men när jag gjorde de här klättringarna tänkte jag inte alls på det. Jag var i zonen, pressade mig själv fysiskt och mentalt, i en liten bubbla av fokus. Och det var detta tänkesätt som började förändra saker för mig.

Jag hade en rad skador och fall – jag bröt mina tår, min vänstra fotled två gånger, min högra fotled en gång och min armbåge. Varje gång gick jag direkt tillbaka till att klättra så fort jag kunde, förmodligen inte så vältränad eller så läkt som jag borde ha varit. Men så ramlade jag och bröt ryggen. Det kom en stor vinterstorm och den skulle stänga av rutten för säsongen – jag skulle inte vara med när den öppnade igen så det var min sista chans att bestiga den. Jag var 90 % redo – men inte 100 %. Och visst föll jag och skadade mig själv.

Jag var så frustrerad men faktiskt, att bryta ryggen var det bästa som kunde ha hänt vid den tidpunkten. Det tvingade mig att ha lite ledigt för att läka och det gav mig tid att tänka, sakta ner och bedöma vad jag hade gjort. Jag visste att jag var farlig och hänsynslös med min klättring men det var något jag hade valt att ignorera. Att jag bröt ryggen fick mig att inse att jag inte borde ignorera det. Det slutade med att det blev en så positiv upplevelse för mig. När jag väl hade återhämtat mig var jag supermotiverad att börja klättra igen. Men jag var också pigg, vältränad och frisk – mentalt och fysiskt. Och detta gjorde en enorm skillnad för min klättring. Jag tror att jag har gjort några av mina bästa klättringar sedan jag bröt ryggen – inklusive att sätta hastighetsrekordet för El Capitans "The Nose" (även om detta sedan har slagits igen).

Det var något som jag aldrig trodde att jag skulle göra men nu tar jag regelbundet timeout från klättringen. Att ta en andningspaus då och då har förbättrat min klättring enormt och betyder också att jag är mindre benägen att rusa in i en stigning och göra något farligt. Jag vet att det gör mig till en bättre klättrare – på mer än ett sätt. Och trots allt kommer stenen alltid att finnas där!

Klicka här för att läsa mer om Brads berättelse.

Fotografier av Drew Smith.

[Att tänja på gränserna: https://sv.sportsfitness.win/Rekreation/bergsklättring/1012051960.html ]