På några minuter fanns det, så långt soldaten kunde se, inget levande kvar på allmänningen, och varje buske och träd på den som inte redan var ett svärtat skelett brann. Husarerna hade varit på vägen bortom markens krökning, och han såg ingenting av dem.

Senare vacklade den här skölden upp på stativben och blev den första av stridsmaskinerna jag hade sett. Vapnet som han körde hade varit obemannat nära Horsell, för att befalla sandgroparna, och det var dess ankomst som hade utlöst aktionen. När grenskyttarna gick bakåt, trampade hans häst i ett kaninhål och kom ner och kastade honom i en fördjupning av marken. I samma ögonblick som pistolen exploderade bakom honom, ammunitionen sprängdes, det var eld omkring honom, och han fann sig ligga under en hög av förkolnade döda män och döda hästar.

"Jag låg still", sa han, "rädd från vettet, med den främre fjärdedelen av en häst ovanpå mig. Vi hade blivit utplånade. Och lukten – gode Gud! Som bränt kött! Jag blev skadad över ryggen av hästens fall och där fick jag ligga tills jag mådde bättre. Precis som i paraden hade det gått en minut innan – snubbla, pang, svisch!”

Rubrik H1

Rubrik H2

Rubrik H3

Rubrik H4

Rubrik H5

Rubrik H4

Han hade länge gömt sig under den döda hästen och kikade smygande ut över allmänningen. Cardigan-männen hade försökt en rusning, i skärmytslande ordning, vid gropen, helt enkelt för att sopas ur existensen. Då hade monstret rest sig och hade börjat gå lugnt fram och tillbaka över allmänningen bland de få flyktingarna, med sin huvudliknande huva vändande precis som huvudet på en huvad människa. En sorts arm bar ett komplicerat metallhölje, kring vilket gröna blixtar glittrade, och ur tratten på denna rök värmestrålen.

1. Han hörde marsborna skramla en stund och sedan bli stilla.
2. Jätten räddade Woking station och dess kluster av hus till det sista; efter ett ögonblick sattes värmestrålen igång, och staden blev en hög av eldiga ruiner.
3. Då stängde tinget av Heat-Ray och vände ryggen mot artilleristen och började tralla bort mot den rykande tallskogen som skyddade den andra cylindern.
4. När den gjorde det byggde en andra glittrande Titan sig upp ur gropen.

Det andra monstret följde efter det första, och vid det började artilleristen mycket försiktigt krypa över den heta ljungaskan mot Horsell. Han lyckades ta sig levande ner i diket vid sidan av vägen och flydde så till Woking. Där blev hans berättelse ejakulerande. Platsen var oframkomlig. Det verkar som om det fanns ett fåtal människor som levde där, desperata för det mesta och många brände och skållade. Han vändes åt sidan av elden och gömde sig bland några nästan brännande högar av brutna murar när en av marsjättarna återvände. Han såg den här förfölja en man, fånga upp honom i en av dess stålstentakler och slå hans huvud mot stammen på en tall. Äntligen, efter mörkrets inbrott, skyndade artilleristen till det och kom över järnvägsvallen.

Sedan dess hade han smygtat fram mot Maybury, i hopp om att komma ur faran mot London. Människor gömde sig i skyttegravar och källare, och många av de överlevande hade tagit sig till byn Woking och Send. Han hade förtärts av törst tills han fann en av vattenledningarna nära järnvägsbågen krossad och vattnet bubblade ut som en källa på vägen.

Det var historien jag fick av honom, bit för bit. Han blev lugnare när han berättade för mig och försökte få mig att se det han hade sett. Han hade inte ätit någon mat sedan mitt på dagen, berättade han tidigt i sin berättelse, och jag hittade lite fårkött och bröd i skafferiet och tog med det in i rummet. Vi tände ingen lampa av rädsla för att attrahera marsianerna, och alltid och om igen rörde våra händer vid bröd eller kött. När han pratade kom saker om oss mörkt ut ur mörkret, och de nedtrampade buskarna och krossade rosenträden utanför fönstret blev tydliga. Det verkar som om ett antal män eller djur hade rusat över gräsmattan. Jag började se hans ansikte, svärtat och utslitet, vilket utan tvekan mitt också var.

När vi hade ätit klart gick vi mjukt upp till mitt arbetsrum och jag tittade ut genom det öppna fönstret igen. På en natt hade dalen blivit en dal av aska. Eldarna hade minskat nu. Där det hade varit lågor fanns nu slingor av rök; men de otaliga ruinerna av krossade och urtagna hus och sprängda och svärtade träd som natten hade gömt stod nu magra och fruktansvärda i gryningens skoningslösa ljus. Men här och där hade något föremål haft turen att fly – en vit järnvägssignal här, slutet av ett växthus där, vitt och fräscht bland vraket. Aldrig tidigare i krigföringens historia hade förstörelse varit så urskillningslös och så universell. Och lysande med det växande ljuset från öster stod tre av de metalliska jättarna runt gropen, deras kåpor roterade som om de undersökte den ödeläggelse de hade gjort.

[Utforska 2017 års bästa nationella platser: https://sv.sportsfitness.win/Extreme-Sports/ANDRA-Extreme-Sports/1012049777.html ]